Powered by

The Manor / Herrgården, Lövstabruk, Sweden

(PID:19738087383) Source
posted by Gösta Knochenhauer alias Gösta Knochenhauer on Friday 7th of August 2015 02:02:39 AM

Lövstabruk is a village on a common in the parish of Österlövsta, Tierp Municipality, Uppsala County, Sweden. In 2010 it had a population of 96, compared to some 1300 at its height during the 18th century. The word lövsta is derived from lösta, an old Swedish word for "glade". The contemporary spelling in the 18th century was Leufsta, with French orthography reflecting the Walloon origin of the workforce. The latter part of the name, bruk, means both "mill town" and "ironworks". The settlement was founded as an ironworks by local farmers during the 16th century, from then on relying primarily upon the quality Dannemora ore. The ownership changed hands to the crown and back again. Another forgery was later built by the crown, which from time to time was leased to various tenants, most notably Wellam de Besche, governmental inspector over most ironworks in Sweden, in 1626 and to him and his partner Louis De Geer in the succeeding year. They introduced Walloon forging here, with at most five pairs of hearths (finery and cafery). In 1641 Louis de Geer, by then Swedish citizen, purchased Lövstabruk from the crown as part of a land sale to relieve the government's shortage of cash, and in 1668 his son Emanuel was able to negotiate a purchase of the other forge from the farmers. During his time, the facility was expanded considerably, and a park was created along the swamped sides of Risforsån, the creek from which power was supplied in four waterfalls, in total falling over 15 meters. Due to a shortage of charcoal, the blast furnaces were relocated to neighbouring villages, where various other expansion also took place. However, Lövstabruk remained the main production facility, and was the biggest ironworks in the country during a number of years in the 18th century. The iron produced at Leusta was of a kind known in England as oregrounds iron, after the port town of Öregrund. The brand mark used at Leufsta was an 'L' inscribed in an open circle, so that its products were known in England as "Hoop L iron". It was classified as first oregrounds and at the height of its power most of the products were exported to England, where it was converted to blister steel by the cementation process. The ironworks was sold to Gimo-Österby AB in 1917, and the lion share of the woodlands to Korsnäs AB in 1935. Iron production ceased on 20 November 1926. All production facilities were torn down shortly after, while virtually all surrounding buildings remain intact. The manor and the land next to it was owned by the de Geer family for thirteen generations until 1986, when it was transformed into a foundation made up of the local county, Uppsala University, Tierp Municipality, and the de Geer family. Since 1997 most buildings are managed by National Property Board Sweden A number of apartments can be rented from Tierpsbyggen AB. The Manor Around 1615 the first timbered mansion was erected by the crown. 1702 the second wooden manor with six wings, possibly designed by Johan Hårleman, was finished during the ownership of Emmanuel's nephew Charles. In July 1719 Lövstabruk, along with most other locations of economic importance along the eastern coast of Uppland from Norrtälje to Harnäs bruk just south of Gävle, were burnt down by the northern half of a Russian fleet in an attempt by the Czar to move forward with the peace negotiations that were stalled by Sweden. This effort was ill responded to by the unenterprising Swedish government in the political vacuum after the death of King Charles XII. At first Charles de Geer was sceptical about rebuilding the ironworks in Lövstabruk, and considered giving up, going back to Wallonia. However, his able manager Georg Svebilius, who had successfully saved Skebo bruk by a civil militia of his during his employment there, persuaded him to go on. Within four years the ironworks was producing again, and in the 1730s the current Manor house, now built in stone with four wings, and other less important buildings were also reconstructed. The baron Charles de Geer was bestowed head of county in addition to many years of tax exemption for his efforts. Lövstabruk was made a fideicommiss during his ownership. When the childless bachelor died after a stroke in 1730, his nephew Charles de Geer inherited Lövstabruk at an age of 10. Charles studied entomology in the Netherlands, and was a reputed researcher in addition to running the ironworks from the age of 19. He knew Olof Rudbeck and Carl von Linne, and started a famous scientific library in Lövstabruk, including the 'Flower Book', now owned by Carolina Rediviva, as well as an Aviary. The Manor was improved upon during his ownership, primarily to the design of Jean-Eric Rehn, the dining room perhaps being the most notable effort. His son, also named Charles, preserved the estate while he concentrated upon his interest in politics, agitating against the king. At the turn of the century the ironworks business went well, and the Manor was once more overhauled, this time by Isak Gustaf Clason. As the economy turned worse again a planned overall renovation of all buildings in a Dutch renaissance style never took place, except for the new warehouse and the bookkeeper's lodge. The park was originally laid out in renaissance style, but later remodeled into barock style. After a period of decline it was yet again transformed during the end of the 19th century, this time with inspiration from Germany. During 1970-71 the park was restored inspired by its barock past as of 1769 under the lead of Walter Bauer, using drawings of Adolf-Fredrik Barnekow and Emanuel de Geer. The church in Lövstabruk, built twice by the first Charles de Geer, houses a well-preserved organ by Niclas Cahman, constructed 1726-1728 with 28 ranks of pipes, where almost all of the visible pipes are used to make sounds. The largest and most interesting Swedish collection of horse-drawn carriages still in private hands can be found in the stables. From Wikipedia __________________________________________________ Lövstabruk (äldre stavning Leufsta bruk) är en småort i Österlövsta socken i Tierps kommun med cirka 100 invånare. Lövstabruk är ett internationellt känt vallonbruk. Här finns bland annat Leufsta herrgård. I Lövstabruks kyrka finns en berömd orgel, den så kallade Cahmanorgeln. Lövstabruk är i dag ett byggnadsminne. Herrgården och herrgårdsparken med flera byggnader förvaltas av Statens fastighetsverk. Redan tidigt hade Leufsta en ansenlig järntillverkning. Bruket ligger där det ligger för att Risforsån kunde bistå med kraft till hammare och smedjor. Under de äldre De Geerarnas tid var Leufsta landets största järnverk och hade 1660 två masugnar och tre hamrar för vallonsmide. Herrgården på Leufsta består av en tvåvånings huvudbyggnad och två med denna sammanbyggda flygelbyggnader samt på något avstånd två halvrunda flyglar, allt av sten. Där Lövstabruk nu ligger har sedan urminnes tid funnits hyttor, som tillhört bönder i kringliggande gårdar. Det så kallade bondebruket, ett stycke längre upp i strömmen, omtalas första gången 1578. Kronobruket anlades 1596 och drevs för kronans räkning. Före 1610 drevs det tillsammans med Österby, där fogden bodde. 1615 fick det en mer självständig ställning sedan bruket förpantats till Kristina av Holstein-Gottorp. Willem de Besche arrenderade Olands härad samt Lövsta och Hållnäs socknar av staten 1626 tillsammans med Österby och Lövsta bruk. År 1627 fick De Besche och Louis De Geer detta kontrakt förlängt på sex år. År 1633 övertog De Geer ensam arrendet som pant för en sin fordran hos kronan, och detta förnyades 1636, 1639 och 1642. År 1643 köpte han kronobruket vid Lövsta, Österby och Gimo bruk samt en mängd kronohemman i Uppland. År 1646 bekräftades köpeavtalet av drottning Kristina, sedan hon blivit myndig. Louis De Geers son Emanuel De Geer (1624-1692) köpte 1668 även det ovannämnda Bondebruket och anlade Tobo masugn. Han satte sin brorson Charles De Geer som arvtagare av hela sin förmögenhet. Denne Charles De Geer var son Louis De Geer den yngre (1622-1659). Under Charles De Geers tid brände ryssarna den 25-26 juli 1719 såväl Lövstabruk som nästan hela socknen med kyrka och prästgård. Charles De Geer återuppbyggde inte bara bruket utan även herrgården och kyrkan. Genom testamente förordnade han att Leufsta, Åkerby nu rivna bruk och Karlholmsbruk skulle tillfalla hans brorson, sedermera friherre Charles De Geer och efter honom hans manliga avkomma, kammarherre Charles De Geer (1720-1778), som fideikommiss. Under Charles De Geers tid förenades Hillebola, Strömsbergs, Västlands och Ullfors bruk med stamgodset, men ingick inte i fideikommisset. Komplexen hölls emellertid samman under hans son, kammarherre Charles De Geer (1720-1778). Då dennes son, excellensen greve Carl De Geer, inte efterlämnade någon son, ärvdes bruken samt flera andra gods av hans enda dotter, Charlotte De Geer (1813-1888), gift med excellensen greve Baltzar von Platen. Baltzar von Platen var gift med friherrinnan Sofia Eleonora Charlotta De Geer af Leufsta. Genom sitt arv och sitt gifte var von Platen en av tidens rikaste män. Fideikommisset övergick till excellensens kusins son Emanuel De Geer (1817-1877), död ogift 1877. Han efterträddes av sin bror, hovmarskalken friherre Louis De Geer (1824-1887), vars son, friherre Carl De Geer (1859-1914) övertog ägarskapet. Lövstabruks sista smedja byggdes 1887 och var sedan i drift till den 5 november 1926, då lancashiresmidet slutligen lades ned. 1917 hade bruket sålts av från Lövsta gods till Gimo-Österby bruks AB och utarrenderades till Fagersta bruk AB. Den äldsta herrgården var den fogdegård som uppfördes omkring 1615, vanligen kallad "Konungsgården". Den bestod av en kringbyggd gård av grått timmer, snarast liknande en bergsmansgård. Den var belägen på en liten holme mellan mellersta och nedre dammen. Den var av mellansvensk gårdstyp och hade ladugården placerad på annat håll, troligen i öster, där senare under 1600-talet stallgården var belägen. Ett kapell uppfördes vid gården 1615, men revs i början av 1660-talet. Den gamla fogdebyggnaden förefaller ha rivits omkring 1700, då arbetet på den nya herrgården framskridit så pass att den helt kunde ersätta de äldre husen. Louis De Geer vistades aldrig vid Lövsta, och den första mera ståndsmässiga herrgården uppfördes troligen av Emanuel De Geer men början omkring 1650. Trädgården blev det första att anläggas, två lusthus tillkom på 1660-talet, två till på 1670-talet. En flygel till den planerade herrgården uppfördes på 1670-talet, men därefter låg arbetet länge nere. Efter Emanuel De Geers död 1692 återupptogs dock arbetet efter en storstilad plan med en herrgård med inte mindre än sex flyglar och två paviljonger. 1701 insattes 186 fönster i stora byggnaden, och 1704 92 fönster i södra flygelns våningsrum samt 44 på vinden. Av bevarade kartor framgår dock att det planerade bygget inte riktigt fick de storskaliga proportioner som var tänkt och som bland annat avbildas i Suecia antiqua et hodierna. Bland annat fanns bara fem flyglar och inget tyder på att fler någonsin blev uppförda. 25 juli 1719 lades herrgården och bruket i aska av ryska trupper. Återuppbyggnaden startade ganska snart, även om arbetet med att återuppta bruksdriften prioriterades. Herrgården, som upplades efter en plan snarlik den äldre anläggningen, ritades troligen av Göran Josuæ Adelcrantz. Av de äldre byggnaderna förefaller orangeriet ha återuppförts kring murarna av sin 1719 nedbrända föregångare. Herrgården var dock inte färdigställd vid Charles De Geers död 1730. 1730 blev Lövstabruks herrgård fideikommiss inom den friherrliga ätten De Geer af Leufsta. På 1740-talet lades golven in i huvudbyggnaden, och 1744 inköptes stofttapeter för tre rum i byggnaden hos tapetfabrikör Johan H. Kock. Samma år gipsas golv och tak i förstugan, och slaguret på huvudbyggnadens mittrisalit sätts upp. Johan Pasch betalades 1747 för måleriarbeten på herrgården, och den franske skulptören Caillon, som annars arbetade på kungliga slottet med dekorationsarbeten betalades 1748 för arbeten på Lövsta. På 1750-talet levererades kakelugnar till herrgården. Jean Eric Rehn kom från 1750-talet att engageras för herrgårdens färdigställande, utifrån hans ritningar utfördes biblioteket 1757-58, en voliére uppfördes i trädgården utanför södra flygeln 1759, och 1762 färdigställdes de båda paviljongerna. Den södra paviljongen kom att inrymma Charles de Geers naturaliekabinett, med en mängd amfibier, ormar, ödlor, grodor, fjärilar, insekter med mera. Efter de Geers död skänktes samlingen till Vetenskapsakademien. Biblioteket på Lövsta står dock ännu till stora delar orört, fyllt av böcker, planschverk och kartor, samt ett par av Åkermans himmels- och jordglober. 1765 omgestaltade Rehn även den vid det här laget föråldrade inredningen i huvudbyggnaden. Vid denna tid var Lövsta bland de modernaste och mest imponerande herrgårdarna man kunde se i Sverige. Gustav III, som 1768 besökte Lövsta skrev i ett brev till sin mor "jag vågar säga, att min kära moder inte sett något i Sverige, om hon inte sett Leufstad". Under 1800-talet genomgick Lövsta få förändringar. Trädgården, anlagd av Johan Hårleman, moderniserades 1880-1920 av trädgårdsarkitekt J. O. Strindberg (författarens yngre bror). På 1970-talet restaurerades trädgården för att återge den dess 1700-talsform. Från Wikipedia

on topic

License and Use

This Flowers From 1970 Book - the-manor-herrg-rden-l-vstabruk-sweden on image has 1024x608 pixels (original) and is uploaded to . The image size is 249206 byte. If you have a problem about intellectual property, child pornography or immature images with any of these pictures, please send report email to a webmaster at , to remove it from web.

Any questions about us or this searchengine simply use our contact form

  • Published 09.29.22
  • Resolution 1024x608
  • Image type jpg
  • File Size 249206 byte.

Related Photos


comments powered by Disqus